Saknad

Livet har fyllts med saknad, att inte känna gemenskap, av förräderi, av hat och falskhet. Så lite man förstår, så lite av detta som är viktigt. Min son är död, inget hat kan ändra det, inget skitprat, ingenting kan förända det jag bär på inom mig, inget kan ta min saknad, sudda ut den. Den kommer vara där med mig i resten av mitt liv, den följer mig vart jag än tar ett steg. Mitt liv är annorlunda nu, jag kan inte styra det, jag kan inte hjälpa att det är så, det är ändrat bara.
Jag vet idag vad jag missat i mitt liv, jag har facit i min hand och jag låter det aldrig hända igen, aldrig, men det gör inte att jag kan få Kim tillbaka att jag vet saker idag, jag bär min ångest, min skuld att inte ha förstått, att inte se hur han mått, men han sa ingenting.
Jag älskar min son lika mycket nu, för mig har han inte raderats bort och kommer aldrig göra det inte ens för ett ögonblick även då  han dött, han finns med mig i mitt liv, varje dag, varje ögonblick. Han är min son, en del av mig, jag bar honom i nio månader inuti min kropp, inte kan jag någonsin glömma bort vad han betyder för mig.
Jag saknar min son, jag vill skrika ut min sorg, den saknad jag känner, min förtvivlan, den tomhet hela min kropp nu känner.
Kim betydde allt, han var mitt barn, mitt kött och blod, han var min stolthet, min grabb, nu är han borta.
Säg mig aldrig mera, du borde sörja klart, jag kan inte tänka på framtiden för den plågar mig, jag har inte en framtid med Kim. Min son är en ängel nu och jag ber honom att skydda mig.
Så älskad, så saknad, så fruktansvärt tomt det är. Dag efter dag måste jag bära det här.

Mitt hjärta så älskad du är..

Mamma