torsdag 21 april 2011

När någon hänger sig

http://linusfremin.wordpress.com/2010/02/12/nar-nagon-valjer-att-saga-hejda-till-jordelivet/

Hängning som självmordsmetod

Hängning är en vanlig självmordsmetod då de flesta har saker hemma man kan arrangera för att hänga sig, som rep, kablar, garn, sängkläder eller klädesplagg. Det är den vanligaste metoden på häkten och i fängelser. Till skillnad från när hängning används som avrättningsmetod är det vanliga vid självmord genom hängning att man kväver sig själv till döds istället för det mer effektiva nackbrottet. De som hittas i tid överlever med svåra hjärnskador då syrebristen permanent dödar hjärnceller. (Wikipedia)

Jag läser massor sedan min son hängde sig för jag måste förstå, kanske acceptera att det är bättre då han nu valde att göra det han gjorde att han inte lyckades bli räddad med tanke på hur livet i så fall kunde ha sett ut för honom, att han kanske blivit handikappad i resten av livet inte klarat någonting själv mera, klart att jag hade velat ha honom kvar för alltid.  Min sorg är enorm efter att min son tog sitt liv, allt har varit svårt att handskas med och att se en framtid utan Kim är svårt. Han finns ju inte med oss längre och det är det enda vi vill. Min son var en levnadsglad kille, ja det var vad vi alla trodde i alla fall, men då jag tänker på att han tog sitt liv förstår jag att det fanns så mycket annat där inombords, saker han inte orkade med, inte pratade om. jag önskar varje dag att detta skulle vara en mardröm och att min son räckt ut sin hand och gett oss möjligheten att förstå vad som rörde sig där inombords men han ville tydligen inte det. Det som skedde var hans val och att vi sedan inte kan fatta hans val eller förstå motiven eller att han gav upp tanken om livet, om oss det gör så horribelt ont inombords men det är inte vi som valde denna utväg.
Jag liksom andra som varit med om det här vet att det är en uppgivenhet, det är så mycket om och men och i fall att, kanske och varför, det är saker man måste lära sig att acceptera och det finns saker man kommer att ångra i hela sitt liv och sådant man önskar i resten av sitt liv att man gjort eller sagt, men det är för sent. Man vet det men på ett tokigt sätt fortsätter man att hoppas och tro på förlåtelse, man känner en skuld man inte borde bära, man har ångest inom sig som man inte borde känna, en förtvivlad saknad efter den man älskar och det slutar aldrig, men kanske kan det mattas av med tiden. Jag tror att jag i mitt sökande om kunskapen runt självmord försöker hitta något som kan bevisa för mig själv att jag inte bär skuld i det här, att få bort lite av den tunga ångest jag känner inom mig, jag ville ju min son allt gott i världen, jag gav honom livet för att jag ville han skulle leva det.
Men mitt i alla drömmar, alla visioner av en framtid som nu inte kommer att bli, så väljer han själv att avsluta sitt liv och han vill inte vi ska veta om det i tid.
Det är en fruktansvärd känsla av otillräcklighet som uppstår, man vill så mycket, man vill ge sina barn allting, men man har bara inte räckt till och jag hatar känslan av detta, jag hatar att inte kunnat göra allt för min son.
Att känna och veta att det är för sent, det kan ALDRIG mera bli en framtid för oss två. Jag går till en minneslund för att hedra minnet av min son, jag skriver för att andra skall veta att han fanns, jag gör allt som står i min makt för att upplysa om konsekvensen av ett självmord, att man inte är ensam fast man i det ögonblicket kan tro det. Jag skriver för jag vill att alla skall veta att livet är till för att levas och att det som verkar svart idag kan vara ljust i morgon och att om man säger hjälp mig så kommer många att hjälpa. Jag kan ge ett löfte om att det är så om man bara vågar säga rakt ut HJÄLP MIG!
Att i efterhand vakna upp till en tom och innehållslös tid som ett självmord ger, till skuld, ångest, tårar och förtvivlan ger inte bara negativitet det ger också en möjligheter till att rannsaka sitt liv. Vill jag leva så här? Vad är det som är viktigt? Vilka människor slukar min energi? Vad vill jag göra nu? Vilka betyder någonting? Att visa hela tiden tydligt att dessa människor betyder allt i ditt liv.
Det ger en hel massa eftertanke, man börjar prioritera på ett helt annat sätt än man varit kapabel till tidigare, man vill säkerligen ändra massor och nu kommer möjligheten.
Känslan av tragik mitt i allt det här kommer naturligtvis, att det skall kosta så fruktansvärt mycket som en mycket kär människas liv för att förstå, det är mer än sorgligt, det är katastrofalt så jag vill med att skriva väcka läsare innan det händer någonting. Ta vara på varenda dag i ditt liv som om det vore din sista, fånga dagen. Tala högt så att de de älskar hör. Lev!
Själv är jag mitt i sorg men jag vet inom mig att jag har ändrats helt, jag fick livets största kalldusch och jag har svårt att acceptera att det kan vara så tungt att leva, men jag går upp varenda dag, jag sätter på mig, jag gråter och jag saknar, jag talar om att jag älskar de som finns runt mig , jag säger dem att de betyder allt för mig och jag lever för att jag måste.
Jag har en djup depression, jag har mist mitt barn i januari det här året så tiden är inte lång, likväl känns det som en evighet sedan jag träffade min son, sedan vi pratade med varandra,  men egentligen ligger evigheten framför mig och det är ett håll jag ännu inte är stark nog att titta åt men jag ber er alla som tänkt tanken på att ta era liv att leva era Liv. Ni kommer att krossa dem som älskar er och även om ni har tanken i er att ni inte har någon, inte är älskade så vill jag säga JO, alla är älskade tro det eller ej och för dem som blir kvar blir det ett livslångt straff att leva utan ER. Det som verkar vara ett helvete just denna dag kan i morgon vara ett paradis. Jag kramar er alla, tar er i min famn och ber er att stanna.
Om du haft tankar på att ta ditt liv eller just nu har det så finns det hjälp att få, Ta den hjälpen!

Jag länkar er vidare till Spec hemsida:
http://www.spes.nu/index.php/laenkar


Inga kommentarer: