Vi har suttit ute och barnen har lekt med sina leksaker och det har varit jättebra väder, så barnen stormtrivdes idag, skönt.
Nu så har alla samlat ihop sig för att åka och det har varit lite puss och kram från barnen, det har varit en mysig dag, du hade trivts att vara med oss alla.
Jag fattar inte varför det slutat så här att du ska vara i himlen och vi andra här, jag förstår inte ditt val, vill inte det ska vara så här, vill att vi ska ha gemenskapen kvar. Lilla hjärtat jag önskar så att livet vore bättre med oss än det var, att du bara hade stannat kvar.
Sorgen är så tung, jag kan inte hjälpa att jag inte orkat gå vidare, men det är hårt att mista Dig. Du var allt för ung, du var egentligen bara ett barn ännu.
Så har maken ringt till hyresvärden igen för nu har tvättmaskinen lagt av, vill inte låta oss tvätta mera nu, vill inte gå alls faktiskt, så nu får vi vänta på att man kommer och tittar på den eller om man köper en ny direkt vi får vänta och se. Tvätta måste vi kunna göra. Jag hängde upp en tvättlina mellan huset och trädet idag, ja den kommer säkert slacka en del men ja mindre tvätt kan man väl hänga upp där så det får torka så slipper man torka det inne något mer. Men först får vi hoppas på en ny maskin, så vi kan tvätta alls.
Har krattat en del här ute men det behöver tas lite till, ja hunden har ju varit ute en del så det behöver komma bort igen, man vill ju inte trampa runt i det precis.
I morgon måste jag ringa min handläggare på sjukkassan igen för hon har försökt att ringa mig skrev hon på mail. Jag vet inte vad hon vill mig just nu, jag är ju sjukskriven inte för att jag mår bra utan för att jag mår dåligt, sedan du gav dig av älskade lilla Kim.
Jag önskar du kunde ge mig frid igen, att du kunde le mot mig och säga som du brukade säga, mamma du ska se allt blir bra, du var alltid så go och rar, varför fattade jag inte att du mådde dåligt, varför sa du inget till mig, jag vill inte du skall vara död, jag vill inte, jag behöver dig.
Ångesten biter så hårt inom mig, jag vet inte längre hur jag ska klara mig.
Jag är arbetslös också och jag vet inte hur jag ska orka med att leta jobb igen, att få nya uppgifter, nya människor och rutiner, nya saker, jag har inte huvudet med mig, jag är så trög sedan du dog.
Du var min älskade lilla ängel, varför stannade du inte, varför blev du en änglason i himlen istället?
Vi ville alla ha dig här. Jag blir ombedd att sluta sörja dig nu, men jag vet inte hur, jag är så fruktansvärt förstörd, så hårt livet blev på bara en sekund. Finner inte motivationen, finner inte det sedan du försvann, jag vill inget mera, jag vet inte om jag kan.
Jag tänker så ofta på att komma efter, men så går inte heller det för då får jag ångest över de som finns kvar, som behöver mig och då jag stannar får jag ångest över att jag sviker dig igen, ännu en gång. Att jag stannar, lever när du inte kan det.
Livet är så svårt lilla hjärtat mitt, så fyllt av val och du gjorde ditt. Men ditt val betydde även ett val för oss andra, våra liv förstördes den dagen du gav dig av, för saknaden och tomheten efter dig kan ingen fylla.
Älskar och saknar dig tills mitt sista andetag för då ses vi igen älskade lilla Kim.
Mamma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar