Ångest kryper, jag ur helvetet vill

Åh älskade lilla Kim, idag kryper ångesten inom mig jag finner ingen ro, det gör ont, jag saknar Dig.
Jag vill ju inte leva mitt liv utan dig, det fattar du väl.
Jag vill upptäcka världen med dig, nu upptäcker du himlen utan mig. Snälla Kimpan varför gjorde du så, jag är ju helt själv, ingen kan förstå, vi hade en speciell grej bara vi två.
Jag tänker tillbaka på ditt ljungande skratt, jag blev alltid så fantastiskt glad av det, ända sedan du var en liten grabb du sprang runt oss på knubbiga ben och stojade så var du alltid så glad, herregud vart är Du idag?

Jag fattar inte vart tiden tar vägen, flyr från oss, jag blir äldre i själen, jag är gammal nu, jag har så svårt att ta in att du är borta för evigt, vem vill det, jag vill inte Kim?
Snälla Kim, ge mig en vind, blås på mig, en kall vind en varm dag så jag vet att det är du, blås liv i min själ för den har dött som du.
Jag är som en zombie, överallt är det ljud, det skriker och skränar lever faán och vet hut, jag orkar inte med stimmigheten mer, det borde bara ta slut.
Jag önskar lugn och ro, jag vill tänka på dig, på oss. Du och jag - mor och son.

Evighet, det har satt spår som aldrig kan blekna, så hårt att veta att du är borta, jag önskar det fanns vingar att köpa i paket, då flög jag till dig, gjorde ett besök.
Om jag bara fick se dig, så glad jag skulle vara. Underbara Kim, hör din mamma kalla.
Min rara kille hör hur jag skriker i förtvivlan, jag försöker få dig att fatta, jag önskar jag kunde rappa dig en sång, Likt denna: Mamma älskar dig, hör det nån gång, jag vill du ska veta, sjung med i min sång...
Älskade Kimpan du rappade så bra, jag har två sånger kvar det är allt idag, jag kan höra din röst, jag kan höra dig rappa, det känns sådan ångest i mitt bröst.

Kim älskade lilla barn, jag hade behövt dig nära mig idag, jag är så gammal i min själ, livet sprakar, jag har tappat min glöd.
Att du försvann från oss alla gjorde att sorgen fällde oss, jag tror världen kunde höra mig falla.
Jag ville skrika ut min fasa, inte mitt barn, det kan inte vara...
Jag tror jag blir galen!
Snälla Kim jag vill fatta vad som skett, jag vill veta.
Mitt inre gör så ont, det tär, svider i själen, den är öm, jag önskar fortfarande det vore en mardröm så jag bara kunde vakna upp. Vilken kram du skulle få då, älskade Kim.

Livet var elakt, livet var styggt, jag känner ingen frihet, livet är ej längre tryggt, jag har inte dig, du var det som betydde någonting, att ha sina barn älskade lilla hjärtat hur kunde du fara. Nu måste du för alltid våran ängel vara.
Saknad och älskad tills mitt sista andetag för då lilla Kimpan ses vi igen.
Mamma