Älskade Kimpan

Bilden har du en gång gjort själv och den påminner så om dig, om din kunskap om den du var. Saknaden tar all min energi, älskade vännen, älskade hjärtat om tiden ändå inte runnit oss förbi.
Älskar och saknar dig i evighet. Mamma

När någon hänger sig

http://linusfremin.wordpress.com/2010/02/12/nar-nagon-valjer-att-saga-hejda-till-jordelivet/

Hängning som självmordsmetod

Hängning är en vanlig självmordsmetod då de flesta har saker hemma man kan arrangera för att hänga sig, som rep, kablar, garn, sängkläder eller klädesplagg. Det är den vanligaste metoden på häkten och i fängelser. Till skillnad från när hängning används som avrättningsmetod är det vanliga vid självmord genom hängning att man kväver sig själv till döds istället för det mer effektiva nackbrottet. De som hittas i tid överlever med svåra hjärnskador då syrebristen permanent dödar hjärnceller. (Wikipedia)

Jag läser massor sedan min son hängde sig för jag måste förstå, kanske acceptera att det är bättre då han nu valde att göra det han gjorde att han inte lyckades bli räddad med tanke på hur livet i så fall kunde ha sett ut för honom, att han kanske blivit handikappad i resten av livet inte klarat någonting själv mera, klart att jag hade velat ha honom kvar för alltid.  Min sorg är enorm efter att min son tog sitt liv, allt har varit svårt att handskas med och att se en framtid utan Kim är svårt. Han finns ju inte med oss längre och det är det enda vi vill. Min son var en levnadsglad kille, ja det var vad vi alla trodde i alla fall, men då jag tänker på att han tog sitt liv förstår jag att det fanns så mycket annat där inombords, saker han inte orkade med, inte pratade om. jag önskar varje dag att detta skulle vara en mardröm och att min son räckt ut sin hand och gett oss möjligheten att förstå vad som rörde sig där inombords men han ville tydligen inte det. Det som skedde var hans val och att vi sedan inte kan fatta hans val eller förstå motiven eller att han gav upp tanken om livet, om oss det gör så horribelt ont inombords men det är inte vi som valde denna utväg.
Jag liksom andra som varit med om det här vet att det är en uppgivenhet, det är så mycket om och men och i fall att, kanske och varför, det är saker man måste lära sig att acceptera och det finns saker man kommer att ångra i hela sitt liv och sådant man önskar i resten av sitt liv att man gjort eller sagt, men det är för sent. Man vet det men på ett tokigt sätt fortsätter man att hoppas och tro på förlåtelse, man känner en skuld man inte borde bära, man har ångest inom sig som man inte borde känna, en förtvivlad saknad efter den man älskar och det slutar aldrig, men kanske kan det mattas av med tiden. Jag tror att jag i mitt sökande om kunskapen runt självmord försöker hitta något som kan bevisa för mig själv att jag inte bär skuld i det här, att få bort lite av den tunga ångest jag känner inom mig, jag ville ju min son allt gott i världen, jag gav honom livet för att jag ville han skulle leva det.
Men mitt i alla drömmar, alla visioner av en framtid som nu inte kommer att bli, så väljer han själv att avsluta sitt liv och han vill inte vi ska veta om det i tid.
Det är en fruktansvärd känsla av otillräcklighet som uppstår, man vill så mycket, man vill ge sina barn allting, men man har bara inte räckt till och jag hatar känslan av detta, jag hatar att inte kunnat göra allt för min son.
Att känna och veta att det är för sent, det kan ALDRIG mera bli en framtid för oss två. Jag går till en minneslund för att hedra minnet av min son, jag skriver för att andra skall veta att han fanns, jag gör allt som står i min makt för att upplysa om konsekvensen av ett självmord, att man inte är ensam fast man i det ögonblicket kan tro det. Jag skriver för jag vill att alla skall veta att livet är till för att levas och att det som verkar svart idag kan vara ljust i morgon och att om man säger hjälp mig så kommer många att hjälpa. Jag kan ge ett löfte om att det är så om man bara vågar säga rakt ut HJÄLP MIG!
Att i efterhand vakna upp till en tom och innehållslös tid som ett självmord ger, till skuld, ångest, tårar och förtvivlan ger inte bara negativitet det ger också en möjligheter till att rannsaka sitt liv. Vill jag leva så här? Vad är det som är viktigt? Vilka människor slukar min energi? Vad vill jag göra nu? Vilka betyder någonting? Att visa hela tiden tydligt att dessa människor betyder allt i ditt liv.
Det ger en hel massa eftertanke, man börjar prioritera på ett helt annat sätt än man varit kapabel till tidigare, man vill säkerligen ändra massor och nu kommer möjligheten.
Känslan av tragik mitt i allt det här kommer naturligtvis, att det skall kosta så fruktansvärt mycket som en mycket kär människas liv för att förstå, det är mer än sorgligt, det är katastrofalt så jag vill med att skriva väcka läsare innan det händer någonting. Ta vara på varenda dag i ditt liv som om det vore din sista, fånga dagen. Tala högt så att de de älskar hör. Lev!
Själv är jag mitt i sorg men jag vet inom mig att jag har ändrats helt, jag fick livets största kalldusch och jag har svårt att acceptera att det kan vara så tungt att leva, men jag går upp varenda dag, jag sätter på mig, jag gråter och jag saknar, jag talar om att jag älskar de som finns runt mig , jag säger dem att de betyder allt för mig och jag lever för att jag måste.
Jag har en djup depression, jag har mist mitt barn i januari det här året så tiden är inte lång, likväl känns det som en evighet sedan jag träffade min son, sedan vi pratade med varandra,  men egentligen ligger evigheten framför mig och det är ett håll jag ännu inte är stark nog att titta åt men jag ber er alla som tänkt tanken på att ta era liv att leva era Liv. Ni kommer att krossa dem som älskar er och även om ni har tanken i er att ni inte har någon, inte är älskade så vill jag säga JO, alla är älskade tro det eller ej och för dem som blir kvar blir det ett livslångt straff att leva utan ER. Det som verkar vara ett helvete just denna dag kan i morgon vara ett paradis. Jag kramar er alla, tar er i min famn och ber er att stanna.
Om du haft tankar på att ta ditt liv eller just nu har det så finns det hjälp att få, Ta den hjälpen!

Jag länkar er vidare till Spec hemsida:
http://www.spes.nu/index.php/laenkar

Jag sänder dig små hjärtan på en kvist

Mina tankar finns hos Dig Kim, saknar dig, älskar dig, önskar jag kunde få en chans till... Mamma

Saknad

Livet har fyllts med saknad, att inte känna gemenskap, av förräderi, av hat och falskhet. Så lite man förstår, så lite av detta som är viktigt. Min son är död, inget hat kan ändra det, inget skitprat, ingenting kan förända det jag bär på inom mig, inget kan ta min saknad, sudda ut den. Den kommer vara där med mig i resten av mitt liv, den följer mig vart jag än tar ett steg. Mitt liv är annorlunda nu, jag kan inte styra det, jag kan inte hjälpa att det är så, det är ändrat bara.
Jag vet idag vad jag missat i mitt liv, jag har facit i min hand och jag låter det aldrig hända igen, aldrig, men det gör inte att jag kan få Kim tillbaka att jag vet saker idag, jag bär min ångest, min skuld att inte ha förstått, att inte se hur han mått, men han sa ingenting.
Jag älskar min son lika mycket nu, för mig har han inte raderats bort och kommer aldrig göra det inte ens för ett ögonblick även då  han dött, han finns med mig i mitt liv, varje dag, varje ögonblick. Han är min son, en del av mig, jag bar honom i nio månader inuti min kropp, inte kan jag någonsin glömma bort vad han betyder för mig.
Jag saknar min son, jag vill skrika ut min sorg, den saknad jag känner, min förtvivlan, den tomhet hela min kropp nu känner.
Kim betydde allt, han var mitt barn, mitt kött och blod, han var min stolthet, min grabb, nu är han borta.
Säg mig aldrig mera, du borde sörja klart, jag kan inte tänka på framtiden för den plågar mig, jag har inte en framtid med Kim. Min son är en ängel nu och jag ber honom att skydda mig.
Så älskad, så saknad, så fruktansvärt tomt det är. Dag efter dag måste jag bära det här.

Mitt hjärta så älskad du är..

Mamma

Kram på er alla läsare

Uppriven, ledsen och fylld av tankar

Chockad, nej inte ett dugg bara så fylld av ilska mitt i min sorg. Människors elakhet slutar aldrig förvåna, den finns där fast man försöker att blunda för det. Överallt tränger det sig in, trots att man blockerar överallt för att slippa veta av det. Men så är det här i livet. Vissa har inte empati, bara att acceptera att det är så, inte jaga upp sig.
Att tro att jag din mamma skall tystna, vilka är dom att tro det. Jag har lovat Dig älskade lilla Kim att världen skall få veta att du levde här, att man inte skall glömma bort dig och den kärlek du gav oss.
Att du var älskad, att du var viktig, att du gjorde skillnad. Att du drömde om att bekämpa elakhet, att bekämpa mobbing. Du var ju själv mobbad och tog illa vid dig, det gav dig inre ärr som du inte kunde bli av med, vi kämpade för Dig men dina ärr och sår behöll du inom Dig.
Älskade hjärtat, jag försöker föra din kamp, jag försöker få människor att vända andra kinden till, att lära dem det jag lärt av dig, att fånga ögonblicket, Carpe Diem.
Jag försöker visa alla vem du var att du var en underbar son och jag vill visa världen att jag var en stolt mamma.
Inte tystnar jag för några påhopp, hur skulle jag kunna det. Jag skriver bort min ångest, jag skriver för att ge dig liv. Jag vill man skall se dig, vill du ska finnas med oss här, även som en ängel gör du skillnad här...
Mamma

Dagar tillkommer dag efter dag

Jag bloggar och bloggar önskar så att orden kunde läka mig, att det jag får ur mig kan hjälpa andra och mig själv. Jag känner sådan saknad, tomhet, ihålighet och bitterhet mot livet som gett oss så mycket plågor och så lite att glädjas åt.

Att vi små människor behöver gå igenom sådana här saker, att vi ska tampas med död. Jag kan acceptera att man dör om man levat ett liv, men min son var bara 17 år gammal då han väljer att avsluta sitt, det finns inget jag kan acceptera i det här. Jag känner skuld för att jag inte har förstått, skam över att inte ha räckt till. Jag ville räcka till för alla mina barn, de är det vackraste jag gjort i mitt liv

Det är den ondaste av drömmar jag upplever nu, en sann mardröm så svart och ruskig att skräckfilmernas mästare skulle skrämmas där i, jag saknar mitt barn, jag vill ha honom där, men jag vet allt för väl att han kremerats nu, han är borta. jag önskar av hela min kraft att jag orkat bringa lite ljus, men jag klarar det inte, inte då och inte nu. Känner mig värdelös, varför älska en som mig.

Inre kramper av ångest, ett liv som inte vill. En kamp och ännu en till, jag har tröttnat, vill inte kämpa mer. Har slitigt och fejat, har önskat så väl men inget hjälper någonsin mer. Min son är död. Jag önskar hans kärlek fick blomma kvar i mig i oss alla i eviga dagar, jag önskar han kände den kärlek jag bär inom mig i hjärta och själ.

Så saknad, så älskad en underbar röd ros han var...

Mamma

När andra glömmer så minns ju jag

Lilla hjärtat, mamma saknar Dig. Idag har jag haft besök av Helena med familj. Robin har bytt däcken på våra bilar och vi har lagat god mat och maken har bakat chokladtårta som jag gjorde små kycklingar till eller ja vet inte vad de såg ut som men de gav stora skratt hos alla så det var ju ett roligt inslag. Jag försökte i alla fall även om det inte gick så bra.
Vi har suttit ute och barnen har lekt med sina leksaker och det har varit jättebra väder, så barnen stormtrivdes idag, skönt.
Nu så har alla samlat ihop sig för att åka och det har varit lite puss och kram från barnen, det har varit en mysig dag, du hade trivts att vara med oss alla.
Jag fattar inte varför det slutat så här att du ska vara i himlen och vi andra här, jag förstår inte ditt val, vill inte det ska vara så här, vill att vi ska ha gemenskapen kvar. Lilla hjärtat jag önskar så att livet vore bättre med oss än det var, att du bara hade stannat kvar.
Sorgen är så tung, jag kan inte hjälpa att jag inte orkat gå vidare, men det är hårt att mista Dig. Du var allt för ung, du var egentligen bara ett barn ännu.
Så har maken ringt till hyresvärden igen för nu har tvättmaskinen lagt av, vill inte låta oss tvätta mera nu, vill inte gå alls faktiskt, så nu får vi vänta på att man kommer och tittar på den eller om man köper en ny direkt vi får vänta och se. Tvätta måste vi kunna göra. Jag hängde upp en tvättlina mellan huset och trädet idag, ja den kommer säkert slacka en del men ja mindre tvätt kan man väl hänga upp där så det får torka så slipper man torka det inne något mer. Men först får vi hoppas på en ny maskin, så vi kan tvätta alls.
Har krattat en del här ute men det behöver tas lite till, ja hunden har ju varit ute en del så det behöver komma bort igen, man vill ju inte trampa runt i det precis.

I morgon måste jag ringa min handläggare på sjukkassan igen för hon har försökt att ringa mig skrev hon på mail. Jag vet inte vad hon vill mig just nu, jag är ju sjukskriven inte för att jag mår bra utan för att jag mår dåligt, sedan du gav dig av älskade lilla Kim.
Jag önskar du kunde ge mig frid igen, att du kunde le mot mig och säga som du brukade säga, mamma du ska se allt blir bra, du var alltid så go och rar, varför fattade jag inte att du mådde dåligt, varför sa du inget till mig, jag vill inte du skall vara död, jag vill inte, jag behöver dig.
Ångesten biter så hårt inom mig, jag vet inte längre hur jag ska klara mig.
Jag är arbetslös också och jag vet inte hur jag ska orka med att leta jobb igen, att få nya uppgifter, nya människor och rutiner, nya saker, jag har inte huvudet med mig, jag är så trög sedan du dog.
Du var min älskade lilla ängel, varför stannade du inte, varför blev du en änglason i himlen istället?
Vi ville alla ha dig här. Jag blir ombedd att sluta sörja dig nu, men jag vet inte hur, jag är så fruktansvärt förstörd, så hårt livet blev på bara en sekund. Finner inte motivationen, finner inte det sedan du försvann, jag vill inget mera, jag vet inte om jag kan.
Jag tänker så ofta på att komma efter, men så går inte heller det för då får jag ångest över de som finns kvar, som behöver mig och då jag stannar får jag ångest över att jag sviker dig igen, ännu en gång. Att jag stannar, lever när du inte kan det.
Livet är så svårt lilla hjärtat mitt, så fyllt av val och du gjorde ditt. Men ditt val betydde även ett val för oss andra, våra liv förstördes den dagen du gav dig av, för saknaden och tomheten efter dig kan ingen fylla.
Älskar och saknar dig tills mitt sista andetag för då ses vi igen älskade lilla Kim.
Mamma

Vilken värld vi lever i

Jag kan inte sluta tänka på vilken otroligt konstig värld vi lever i, vilken förvrängning allt har. Idag läste maken i tidningen att tre små pojkar på 8 år har förgripit sig på en sexårigårig liten pojke på ett daghem i Borås. Man kan inte sluta fundera på vart allt är på väg, sluta sända alla bisarra program på teven, återställ ordning, sluta att ha sexuella inslag i allt, det gör tokarna, tokigare.
Barnen får en förvrängd syn av allting, det är ju inte konstigt att våra barn inte orkar med det samhälle som manas fram av de som bara vill tjäna pengar, min son var känslig, jag tänker ofta på allt han såg, vilka intryck gjorde att han inte orkade med att leva mer.
Ska man stoppa självmorden får man börja rensa upp från grunden för vad är det för värld vi lever i.
I vissa lägen kanske det inte är så dåligt med gamla normer, man borde inte behöva sitta framför teven och se sexuella inslag i reklamen, man borde inte behöva se halvnakna kvinnor som gör att bilden av kvinnor blir billig, fria att göra vad man vill med dem, man borde inte sända dockusåpor. Att sända program där man visar vuxna människor stoppa in chokladpraliner i rumpan på en sovande man, vad är det för värld vi lever i.
Tror man verkligen inte att barnen tar vid sig av sådant här, ungdomarna, att de inte får en konstig syn på allting genom att se sådana saker, att det går alla obemärkt förbi, vissa har mera inneboende känslor än andra, man borde tänka på att en del kan gå sönder av att se och matas av bisarra saker.
Jag tänker så ofta på min son, allt som han tog vid sig av, att man kan göra det om man lider av till exempel aspergers man förstår inte riktigt vad skämtet bygger på, vad som förmedlas i budskapen och man kan bli ledsen över att världen är en sådan skitvärld som vuxna vill göra den till genom att ideligen mata oss alla med sådant på teve från morgon till kväll.
Bara mitt sätt att se på det här problemet men jag tror nog många håller med mig i det här, jag tar illa vid mig, vill inte se, men vad kan jag göra stänga av teven, inte se på teve alls, jag vill ju se de andra programmen.
Man måste reflektera över vilken värld vi lever i, vill vi fortsätta skapa bisarriteter? Vill vi att människor skall falla utanför ramen?
Vad vill vi med allt det här??

Ångest kryper, jag ur helvetet vill

Åh älskade lilla Kim, idag kryper ångesten inom mig jag finner ingen ro, det gör ont, jag saknar Dig.
Jag vill ju inte leva mitt liv utan dig, det fattar du väl.
Jag vill upptäcka världen med dig, nu upptäcker du himlen utan mig. Snälla Kimpan varför gjorde du så, jag är ju helt själv, ingen kan förstå, vi hade en speciell grej bara vi två.
Jag tänker tillbaka på ditt ljungande skratt, jag blev alltid så fantastiskt glad av det, ända sedan du var en liten grabb du sprang runt oss på knubbiga ben och stojade så var du alltid så glad, herregud vart är Du idag?

Jag fattar inte vart tiden tar vägen, flyr från oss, jag blir äldre i själen, jag är gammal nu, jag har så svårt att ta in att du är borta för evigt, vem vill det, jag vill inte Kim?
Snälla Kim, ge mig en vind, blås på mig, en kall vind en varm dag så jag vet att det är du, blås liv i min själ för den har dött som du.
Jag är som en zombie, överallt är det ljud, det skriker och skränar lever faán och vet hut, jag orkar inte med stimmigheten mer, det borde bara ta slut.
Jag önskar lugn och ro, jag vill tänka på dig, på oss. Du och jag - mor och son.

Evighet, det har satt spår som aldrig kan blekna, så hårt att veta att du är borta, jag önskar det fanns vingar att köpa i paket, då flög jag till dig, gjorde ett besök.
Om jag bara fick se dig, så glad jag skulle vara. Underbara Kim, hör din mamma kalla.
Min rara kille hör hur jag skriker i förtvivlan, jag försöker få dig att fatta, jag önskar jag kunde rappa dig en sång, Likt denna: Mamma älskar dig, hör det nån gång, jag vill du ska veta, sjung med i min sång...
Älskade Kimpan du rappade så bra, jag har två sånger kvar det är allt idag, jag kan höra din röst, jag kan höra dig rappa, det känns sådan ångest i mitt bröst.

Kim älskade lilla barn, jag hade behövt dig nära mig idag, jag är så gammal i min själ, livet sprakar, jag har tappat min glöd.
Att du försvann från oss alla gjorde att sorgen fällde oss, jag tror världen kunde höra mig falla.
Jag ville skrika ut min fasa, inte mitt barn, det kan inte vara...
Jag tror jag blir galen!
Snälla Kim jag vill fatta vad som skett, jag vill veta.
Mitt inre gör så ont, det tär, svider i själen, den är öm, jag önskar fortfarande det vore en mardröm så jag bara kunde vakna upp. Vilken kram du skulle få då, älskade Kim.

Livet var elakt, livet var styggt, jag känner ingen frihet, livet är ej längre tryggt, jag har inte dig, du var det som betydde någonting, att ha sina barn älskade lilla hjärtat hur kunde du fara. Nu måste du för alltid våran ängel vara.
Saknad och älskad tills mitt sista andetag för då lilla Kimpan ses vi igen.
Mamma

Guns N' Roses - Don't cry with lyrics

Världen utanför knackar på

Hallå, hallå världen utanför knackar på, jag vet inte jag är så efter.

Det uttrycket hade du gillat Kim, att mamma var efter, kunde nästan se dig le, värme inombords, så rinner den bort lika hastigt som den kom.

Krav, jag förstår hur du måste känt dig inför krav nu, jag känner mig kvävd av måsten, av saker som måste ske. Jag kan inte styra den hastighet som saker måste rulla på, jag måste söka jobb, ett två, ett två.

Min saknad är inte mindre, jag saknar dig mer, jag har inte lärt mig stå upp utan dig, men världen utanför hastar och drar, göra det du ska. Jag vet jag måste orka, fast jag egentligen inte gör det, jag vet jag måste orka, men jag vet att jag egentligen inte orkar. livet blir inte som jag vill, världen utanför styr.

Det är inte rätt att vi två skulle separeras, det var fel att göra så, älskade Kim varför tog du ditt liv, du fattar väl att mamma skulle sörja dig då?

Känner mig ensam i min sorg, det finns inget stopp, jag kan inte bara trycka på en knapp och göra som världen utanför, rusa bort, rusa förbi. Livet är ett hetslopp, det pågår nu, jag vill vila mig.

Det är så svårt att göra allt det man förväntar sig nu, ja sjukskrivning har vi inte råd med ju, då får vi skippa sommarens aktivitet, det är inte bra och vem vet, jag söker jobb, inte ett endaste svar, det är konstigt att man inte hör av sig, ett nej vore ok om det är så de vill det ska va. Bättre än tomhet som är allt man får idag.

Jag lärde mig en sak där jag jobbade sist, man är en förbrukningsvara, man är ingen, man är ingenting, bara en yrkesslav.

Jag önskar jag slapp gå med på det igen, men livet utanför knackar på, hallå, hallå, hallå

Gregorian - Stairway To Heaven Live in Prague feat. Violet (Led Zepellin)

Gregorians - The Sound of Silince

Jag känner mig lite ensam

Jag känner mig som en liten apa som blygt tittar ut, rädd för världen utanför, jag har blivit lite skygg sedan du dog. Känner inte igen mig, jag vill inte vara med folk, jag vill vara ifred och sörja dig ännu en dag, jag har behov av detta, jag vill inte komma för långt, inte än, inte nu.
Jag måste vänta älskade Kim, jag tittar ut på livet precis som en apa lyfter jag på min hatt jag vet att det inte är tid ännu, jag får vänta, gömmer mig i minnen.
Jag saknar dig hela tiden, det är så otroligt tungt och svårt, charmen är borta, dock ser jag fram emot sommaren i husvagnen, att få koppla bort, bara vara, kanske skriva på min bok om dig, ja det blir väl ingen Camilla Läckberg precis, men jag hoppas kunna skriva en bok, jag vill göra det, jag vill nå ut till alla och säga GÖR DET EJ!! Ta aldrig ert liv...
Man ska inte ta sitt liv älskade Kim, kanske finner man frid men alla andra skadar man i resten av deras liv, det är väl inte okej, du var alltid så mån om oss andra, så underbart snäll inte ville du göra oss detta?
Jag är din mamma, jag är stolt, du var min son. Jag kunde aldrig önska mig en bättre son.

Tiden skall läka säger de vise, jag vet inte hur kan man läka saknaden? Det är saknaden som är svår, att veta att man inte tiden får, att vi inte får en framtid mer, jag undrar kan detta läka sen?
Jag vill höra din röst, jag vill höra dig tjata, jag vill höra dig skratta, jag vill se dig le, varför lämnade du mig lilla hjärtat, hur kunde du ens för en sekund tro att vi inte skulle sakna.
Jag önskar jag fick dig tillbaka, ja jag vet säg det inte, jag vill bara känna din närhet, jag vill du skall vara nära mig. Du var så ofattbart älskad, du lämnar ett gapande svart hål efter dig och ser vi inte upp slukar det oss helt, tar vårt sinne.
Jag för en kamp varenda dag för att leva mitt liv, för att vara jag igen, ja inte som förut men att leva ett liv, gå vidare på något sätt, en kamp mot det inre som smärtar så.
Om det bara inte skett, om du bara levde ändå, jag skulle kramat dig så du aldrig kom loss.
Men nu är livet så hårt, du är borta och jag står här med saknad och öppna sår, önskar, tror. Vic ses igen älskade lilla Kim.
Mamma